Hyperaktiva

Det känns äckligt att påminnas. Det tar mig tillbaka och jag vet inte vad som hände. Alkohol har förstört så mycket för mig och jag är så glad att jag lyckats släppa det. Men jag mådde så dåligt att jag inte brydde mig. Att försvinna totalt, att inte minnas. Jag ville inte. Jag såg mig som så äcklig. Och responsen efteråt. Att inte ens erkänna det som hänt. Som om dom inte ville minnas vad de gjort mot mig, när jag omöjligen kan ha varit i skick att ligga med. Varför skulle någon vilja ta någon annan mot dennes vilja, när den inte är i tillstånd att säga emot eller göra aktivt motstånd.
Jag tog det som att jag var så avskyvärd att inte ens de som tagit mig ville erkänna det. Jag gömde mig i lång lugg och stora kläder, om möjligt ännu mer än innan. Jag vägrade klänning och kjol. Kände mig äcklad och förvirrad om någon skulle ge mig en komplimang om hur jag såg ut. Jag ville inte ha närhet, men jag sa inte nej.

Det brändes i min hud, när den egentligen ska pirra av njutning. Jag kände skräck när jag borde känt mig säker. Jag ville aldrig ha mer. Jag ville inte ha lampan tänd. Ville inte duscha ihop på dagen. Ville inte att någon skulle se mig avskalad. Jag var rädd och skämdes inför hur jag såg ut. Och det är inte över än.

Det är först nu det börjar släppa. Som jag börjar inse hur sjukt djupt det sitter. Det har inte bara med övergreppen att göra, utan även skolan. Alla hatiska ord, äcklade blickar och smädande kommentarer.

Jag skulle göra alla en tjänst om jag tog mitt liv.
Jag fick höra det så ofta att jag kände det var sant.Jag ville bara avsluta mitt och alla andras lidande. Så när jag sedan, många år senare blir av med min oskuld när jag är medvetslös så förstår jag.
Han som gjorde det var den jag var kär i. Han kunde fått mig så lätt
men han valde att tanka i mig alkohol och ta mig på en fest, hemma hos en av våra klasskompisar. jag är så äcklig. Hur ska jag kunna hantera det?

Jag klarar inte att se folk i ögonen. Jag kan inte se mig i spegeln.
Jag skäms. Jag är så jävla äcklad av mig själv. Det är ett brinnande eldhav.Jag vill be om ursäkt för min existens. Jag lämnar min egen lägenhet för att jag känner mig i vägen.
Jag vill sluta andas. Sluta prata. Sluta vara jobbig, orolig, osäker, burdus och frågvis. Det är svart eller vitt. Om jag inte har en roll att fylla, anser jag mig oviktig och i vägen även bland de mina absolut närmaste. Hur ändrar man på det?