Hyperaktiva

Livet är igen. Runt. Runt.
Det helvetet jag trodde att jag en stund kunde slippa.
Men det försvann aldrig. Det svarta hålet, den tunga klumpen. Den höga pulsen. Ångesten lämnar aldrig. Det är så jävla svårt att andas. Att bara finnas.
Jag tänker på dig fortfarande. Drömde om dig inatt. Läser du fortfarande, trots att jag inte skrivit på tre år?
Om du gör det, snälla skriv igen. Det är bara du som förstår ett sånthär mörker. För jag orkar inte. Jag vill inte längre.