Hyperaktiva

Konstigt att den som alltid finns där för folk är den som känner sig ensammast. Kanske är det stora grå som tynger mig. Kanske är alla tankar som sakta äter mig. Kanske är min kropp som ställt in sig på selfdestruct. Jag ska ju vara den lilla glada som ger energi. Som gör folk glada. Men dom äter mig. Äter den lilla orken jag har, och mitt lilla hjärta slår hårdare bara för att orka se en mening i att gå upp för dagen. För ett liv som jag inte vill leva. För att vara fast i en person jag inte vill vara. Ingen fattar hur jävla ont det gör o ingen fattar hur jävla skit jag mår. Ingen ser och ingen frågar.