Hyperaktiva

Och jag älskar uppmärksamheten. Jag är tjej förfan, jag är driven av någon slags galenskap inom mig och jag får äntligen spelrum. Det är bara jag nu. Ingen att ta hand om, ingen att ansvara för. Jag driver dem så gärna till vansinne, bara för att jag kan. Älskar att så fort jag blev ensam här, blev det kö till mitt hem. "Om du hade varit singel" och det gör mig så jävla nöjd. Jag är tydligen inte så värdelös som du fått mig att känna, du har tryckt ner mig i gruset fast du inte ens fattat det själv. Du tror du håller käften med stil med det är jag som får städa upp och bära din skit. Jag tänker inte ta det mer. Du har en jävla chans du, för jag pallar inte vara olycklig mer, när du inte visar tacksamhet på nått jävla vis. Vem fan är jag för dig? jag vet att du älskar mig, men min ödmjukhet är slut. Jag vill inte ha en kille jag är rädd för, när du ska slå bakut nästa gång, vem som triggar dig eller vilka droger som får dig såld. Du har aldrig varit mig, för du har aldrig gett någonting tillbaka. Jag tänker skriva musik, med spara tonerna för någon som under nattens timmar faktiskt vill höra dom. det är dags för en ny saga att börja nu.