Hyperaktiva

Som bara läser igenom mina lögner,

ser igenom mitt falskspel och säger åt mig att skärpa mig.

För min egen skull.

som ber mig vara duktig, som lyssnar, kramar, tröstar.

Fyfan va det suger. Jag känner mig så liten.

Jag vill inte vara liten. jag vill inte behöva känna så.

Jag vill ha övertaget, jag vill ha kontrollen.

Men inte egentligen.

För egentligen vill jag bara vara så jävla liten och rädd som jag är ibland.

Jag vill inte tvinga mig själv att vara vaken, vara varm, ha kontroll, servera till samtliga.

Jag vill tappa kontrollen, jag vill vara stark.

Jag vill vara den som aldrig ger vika, jag vill falla ihop under allt.

Vill ge trygghet, vill känna mig trygg.

Vill trösta, vill bli tröstad.

Vill våga tro. Men det är det sjukaste, det svåraste, den största utmaningen

jag någonsin stått inför.

Slå ihjäl inre demoner, alla röster, det svarta hålet som är en trygg det av mig.

Som ständigt sätter mig på plats, som ser till att jag inte känner mig för lycklig.

Att göra nått för min skull.

Jag vet inte om jag vågar göra någonting, som är bara för min skull.

Studenten kommer ordna sig.

Jag är livrädd inför balen.

Själva grejen, att vara fin, uppklädd.

Jag duger inte ändå.

Jag är en jävla slav under termer som inte är sanning längre

det gör mig rädd

så jävla rädd

ta min hand, tvinga mig ur dethär.

Rädda mig ur det, hjälp mig ur det.

Jag är trots allt närmare nu än någonsin, att bli fri

är det nära nog?

Lämna mig inte.