Hyperaktiva

Förväntar dem sig att jag ska öppna mig och svara ärligt på ett osvenskt vis,

att jag ska dra ut alla mina taggar framför ögonen på dem och blöda dem i famnen?

Min KROPP pallar inte mer. Men mitt psyke är starkare än så.

Jag har ju överlevt ända hit?

Jag tar mig ur det. Jag tar mig högre, på mina egna sätt.

Jag rymmer till stallet, får tyst ensamtid. Bara min egen tid.

Jag är en ängel i kyrkan, är den jag alltid varit inners inne.

stark, men utan murar. Drar ur andras taggar, för jag ser igenom deras mur.

Deras barriär, den är bara en dörr för mig.

Jag är gömd.

Bakom tunga dörrar, bakom draperier av stål och järn.

Inlåst, men mitt hjärta är till låns.

Hur mår du egentligen?

Ska jag jämföra med när jag ville dö?

Vilken av gångerna, vilken period av alla helvetesår när livet inte var värt att leva,

när nätterna, dagarna, var en mörk gegga av slag och psykningar.

Ska jag jämföra med i höstas, när jag gjorde det dummaste jag någonsin gjort?

När sekunder och månader var samma sak, när allt var nattsvart men på ett sätt jag aldrig sett mörker förut.

Jag har ju tagit mig ur det nu. Det är bra nu.

Jag är bara trött. Orkeslös.

Men jag slåss för mig själv, mot mig själv.

Försöker vara tappper, försöker och lyckas halvdant.

Jag vill inte dö. Men det spelar mig ingen roll egentligen.

Jag lever för att jag behövs. Det är mest praktiskt så.

Skäll ut mig. Tvinga mig att göra det som jag behöver.

Men det har ingen mandat nog att göra.

Bara en. Och i vinterlandskap så spelar det fan inger roll hur man beter sig i ett slaskigt grått göteborg.

Inte en jävel bryr sig.

Jag är en lyckokaka. Ät mig.