Hyperaktiva

Du är mer som 112 jag tar till när jag inte vet

vad jag ska göra eller ta vägen,

Nattligt sms som ett rop på hjälp.

Sjuk, i kroppen, i benen, i leder, fingrar.

Galen och splittrad.

Augusti till Mars tog det att dra ut pilen. Åtta månader sen jag såg dig.

Men det är släppt. Du är bara en tankefix nu, att jag bryr mig.

Men det gör jag ju jämt. Om alla. Fast sist migsjälv.

Där är energin slut, jag har gett upp hoppet. Fast nånstans brinner jag ju.

Jag VET ju!

När allt är lite lättare så ska jag försöka ta itu med monstret i migsjälv.

Spöket som slår ner mig varje gång jag försöker bli stadig och ta mig upp.

Jag vill hitta ro. Kunna sova, inte fly.

Varför ska sanningen vara så jävla svår?

Nån som du måste förgöras.

Vara stark och inte låtsas, utan faktiskt vara det på riktigt.

Det blir ju bättre.

För fem år sedan hade mitt liv som det är nu varit som en dröm. Och mitt liv fem år från nu, är drömmen idag.

Det blir bättre! Saker löser sig, energin kommer tillbaka.

Studenten är ju här snart!

En sak i taget, ett steg i taget.

Det fixar sig tillslut!