Hyperaktiva

Man ska aldrig hoppas, för sånt är farligt.

Jag hoppades få nått tillbaka där, jag hoppades ledas in i någonting som fick

mig att må bra. Men det bara blev så, det är ju inget mer med det.

Gör inte nått, bry dig inte.

Tänd ett ljus, släck en cigg.

Klä dig varmt och lyssna på nått som gör dig glad.

Nått som är från dig, som inte påminner om någon eller nått.

Men det är ju faktiskt ingen jävel som bryr sig.

Det finns alltid någon med hjärtat kvar, eller hur?

Flyr till stallet, till ensamtid.

Känner mig nästan paranoid, har en monolog med mig själv.

Allt springer runt mig.

Stanna mig. Få mig stå still.

Tvinga mig göra det jag inte vill. 
För det är det jag vill att du ska göra, det är det enda jag vill-

för det visar att du bryr dig och fattar bättre än att lyssna på mig.

Ärligt, besvärligt.

De mesta gör ont men smärta sitter bara i skallen, inte i huden, inte i hjärtat.

Det sitter i skallen.

Musikalen närmar sig och studenmössan är hemma.

Fattar inte att jag är så stor, hur fan kan jag blivit så stor?

Men jag känner mig ganska beredd på att överge partille nu,

ganska beredd på att ge mig ut på äventyr

Ge mig äventyr!