Det är bara att låtsas
Jag är klippan, och jag talar ut.
Håller käften och hindrar andra från att koka över,
tar inte plats i onödan men ger plats.
Platslös.
Hur fan kan jag variera så?
sekund till sekund, som att byta scen.
Vet inte ens vem jag är längre, famlar runt och bara är.
En helt ny karriär väntar, nått nytt.
En kniv mot strupen, ett hugg i hjärtat.
Ett fall för benen och en bergochdalvana för kroppen.
Vafan är det för fel på mig?
Placebo, nu är det ändå okey.
Det måste hållas där, trots att jag inte förstår nått.
En för alla, ingen för nån
what goes comes around?
Kommentarer
Trackback
