Skolfuckingångest
Sist så ringde jag dig.
Men blir det lika illa inför imorgon kmr det gå illa.
Att kämpa vidare är bara en vana, det blir bättre sen.
Vad blir bättre sen?
Vi är kanske likadana allihop, hur ska jag kunna veta?
Jag vet inte vad jag ska göra
vart jag ska ta vägen
Jag ser inte fram emot nått, drömmer inte längre
vill man ha nått, så ser man till att det sker
men när man inte vet då?
Vi är inte döda än, vi lever.
Vi springer, vi flyger på moln.
Vi slåss mot drakar, räddar folk i nöd.
Vi. Vilka är vi? Me myself and I?
Klockan är bara sex.
Natten kommer bli lång, men jag hoppas jag kmr kunna sova.
Sova. När gjorde jag det ordentligt sist?
Livskraft. Visst, men hemma i min egen säng?
Jag vet inte.
Nu när jag tänker tillbaka var allt bara en jävla dröm.
Det var den perfekta sagan.
Sagan utan slut.
Försöker intala mig att det bara är så.
Det var allt jag drömt om och därför är det så jävla svårt att släppa.
Därför saknar jag det.
Men är det inte allt man önskar sig?
Att få det man drömt om. Nej, det jag inte ens vågade drömma om.
Så innebär det inte att det måste finnas nått fint i framtiden, nånstans?
Någon gång, kanske.
Men nu är det bara en väntan, och jag tänker inte gå och drömma mer
jag lever nu. här. I en liten jävla sten.
Lilla knodden.
Äckligast av alla, den lilla idioten som är för snäll för att säga nej
och tror på himlen men inte på sigsjälv
jag kommer få slåss för varenda jävla steg
för allt. ingenting kommer gratis, folk fattar inte det.
Folk som fått allt av någon annan.
Men om jag hjälper alla, alla jag bara kan
kanske kanske
kanske
nån jävel fattar det någon dag
kanske nån pratar mig till sömns för en gångs skull
kanske nån ser igenom mitt skal, som jag ser igenom dem
kanske någon, kanske ingen.
Men det är bara att kämpa på, jävlar vad jag blev fylld av detdär plötsligt
hopp kallas det tror jag
för genom alla iskalla helveten jag gått igenom
så nånstans brinner det inom mig
Längtan och hopp brinner inom mig
Kommentarer
Trackback
