Hyperaktiva

jag känner igen alla symptomen, Jag har varit i dem alla.

Vad är depression och vad är bara allmän tonårsångest?

oavsett, så har jag gått i spåren allt för länge.

Det är en vana att inte längre möta blickar, som jag gjorde förr.

Det är bättre nu, visst. Men kunde knappast bli så mkt värre.

jag står i försvarsläge, och tänker inte ändra min åsikt.

Ge fan i min åsikt.

Min åsikt om mig. Rötterna är djupare än nästan något annat.

Likgiltig om varje linje, men vill du röra den så varsågod. Men det är inte så att jag tycker om det.

Jag är lilla livsfarliga krigar-knodden. Hela jag är byggd för det.

Liten, totalt försvarslös egentligen. Krossad sen barnsben och tvingad till att bli den jag nu är.

Varje jävla ord är inpräntat i min skalle.

Känner mig nöjd med mina standardsvar. De är ganska övertygande nu.

Men jag tänker inte ge upp om nån annan. Jag tänker se igenom alla andra

jag tänker kämpa för de andra.

Seriöst vad i helvete ska jag göra?

Jag är så jävla stukad, så jävla exploderad, så jävla delad, så jävla RÄDD för allt!

Vill göra det fel men bara för att det är lätt.

Det är nått jävla inre krig i mig.

Hatet som brinner . Hatet som får mig att ignorera, att bråka, att om och om igen springa in i väggen, falla ner i hålet. Men kärleken finns ju där, den är min glöd, för den är så verklig i mig ju.

I alla jag älskar. I den jag saknar men som jag försöker tränga bort.

Varje dag påminns jag varför det var så otroligt perfekt, för det var allt. allt jag velat ha.

Nån som bara ser igenom mig. Nån som fattar, nån som vet.

Nån som inte är vem som helst.

Fuck. Vem fan är bättre än dig?