Hyperaktiva

Jag fattar nada, typ försatt i chock.

Herr cafe, med gul bulle och en festis.

inget krulligt hår här inte, men så får det vara.

Vill inte sabba nått. Inte nått som betyder,

tänker inte göra samma misstag en gång till.

Så jävla dum är inte ens jag.

En baldate, spännande. Haha,

men det känns tryggt ändå.

Såklart man hade hoppats på en riddare på en vit häst

beväpnad med alla de rätta orden.

Men finns bara en pojk som har de rätta orden.

Jag kommer vara typ 85 mil närmare de rätta orden,

men de är inte för mig länge.

Lika bra det.

Prata, jag vill bara prata. Höra allt, få allt sagt.

Det hjälper dig inte med ursäkter och tack.

Fan, grabben låter ju som jag.

Ironin i att han låter som jag.

Jag som trodde han var en av dem jag faktiskt visste var jag hade.

Men ändå, känner mig som en reservplan.

När ingen av de snygga tjejerna funkar, kan man alltid sänka sig en nivå

och hoppas på det bästa.

Få till det, är det allt grabbar tänker på?

Är det allt dem vill?

Om jag älskar nån vill jag älska med dem, annars får det ske i fylla eller baguetterus.

Det får ske när man inte bryr sig att någon indirekt tar en del av min själ

tar en del av mig, och vad får man tillbaka?

En add på facebook kanske.

Så kliche. Att vilja ha nån snäll, trygg, stabil. Nån som ser igenom alla mina jävla lögner

och som kan stilla mig när jag rusar runt som en idiot för att försöka räcka till

för alla andra utom migsjälv.

Nån som fattar.

Är det så fel.

Prinsessan och grodan.

Men jag är grodan och väntar på nån slags jävla magisk kyss som ska befria

mig från allt det jag är, från skalet jag hatar, från insidan som är ett kaos.

Som ger mig trygghet.

Någon dag, någon dag.

Det löser sig, någon dag.