framme

Hoppas så mycket. På nya vänner, på hopp och på kraft. Allt blir bra snart. Hjälpa. Det är allt jag kan. Så sjukt rädd och osäker. Det vet dem inte. Trött o sliten. Det är bara att Peppa. Jag känner ett obehag i att ha åkt 90 mil men inte rymt från Det som är jobbigt, utan sprungit mot det. Men det finns inget att springa mor, inget att bry sig om. Allt blir nytt. Reset, restart. Beginning of the End. Ge mig det som är rätt. Lät mig göra rätt. Nikotin. Jag vill ha det. Ett smått beroende? Jag är faktiskt äldre. Det känns ibland. Men det syns inte. Syns inte alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0