Hyperaktiva

Dödar snart min bror för hans väckarklocka väcker mig men inte honom

sjukt onödigt en lördagmorgon

Detdär lite småtråkiga uppmärksamhetsberoendet jag har jagar ikapp när jag är övertrött inte inte kontrollerar allt som jag borde. Orkar inte vara mer störade, orkar inte vara jobbig. Inte ens i säkerheten är man säker. Akta dig.

Gräset är alltid grönare på andra sidan och vill bara falla ner i dendär sömnen där jag jag inte bryr mig.

Men det gör jag inte. Jag bryr mig. Försöker mer än någonsin, försöker till och med mer än för ett år sen, innan Afrika. Saknar Afrika. Ljuden, ljuset, alla människor och lukter. All glädje och all närhet till varandra och till Gud.

Saknar mer. Saknar sötpojken så det gör ont och saknar honom som tvingade mig se rambo. Och lida. Cast Away.

Galenskaparna. All dålig synthmusik från 80talet. Alla fotopromenader mot ingentstans. Att han var en möbel men egentligen motsatsen. Han var nästan allt. Det inser man nu, när man inte ens kan få svar på sms. Aw.

Deeptalk, och visst låter det vackert. En kärlek som krossar allt. Som står ut, som härdas. Som är stark.

Vi är starka ihop. Ge allt. Få allt. Falla handlöst men bli fångad.

Det är sant nu, och blir det som jag vill så är jag inte vaken om två veckor. Då är jag varm. Trygg. Trött.

Men nu bär det av till Åtvidaberg, Björsäter och storskogen. Många mil närmare, men många mil ifrån.

Svampplockning och bus med hunden som jag saknat mest. Back on sunday

Woah