Hyperaktiva

baguette och sömnen slog mig i skallen.

Troligtvis osammanhängande och tråkig som alltid. Men jag vill bara stäng av världen för en stund.

Patetiskt men värt.

Försökte reflektera över gårdagen. Allt som hände. Alla ord som sades.

Det extrema kaoset. Att jag bröt samman så totalt överraskade mig lite, men på ett sätt är det så självklart.

Släppa någon hela vägen fram.

Vad innebär det?

Förvirring, men jag är nog inte begriplig jag heller.

Men jag vill. Vill ge allt jag är och har. Kan offra saker.

Det är en vacker känsla. En känsla som jag hade glömt.

När i allt kaos, någonting ger trygghet.

När det bara är bra. Och jag som alltid velat ha det så konkret, vill göra allt för att lita på en röst.

hatar att jag är svag. Att jag inte kan stå så stark som jag vill. Men det är bara att bryta ihop och försöka igen.

Komma igen. igen igen. Om man satsar vinner man!

Den dåliga humorn kommer iaf aldrig överge mig, det är nog tur x)

Rödtotten är påväg och behöver bärhjälp i hennes uppförsbacke.

Jag kommer fan släpa henne tills hon har det som hon förtjänar.

Det kanske är min grej? Släpa andra upp för deras berg?

jag kan säkra. Fånga. Fucking Awesome!

Nån jävla dag kommer jag upptäcka att jag inte behöver vara rädd.

Den dagen är snart om det fortsätter såhär