Hyperaktiva

folk som sakta dör runt mig - blodsband som sinar ut.

Varför kan inte allt få vara bra?

anklagelser och lögner kastas mot mig men för första gången kan jag inte agera soptunna. Måste för första gången stå på mig. tro. Tro på mig själv. Det är fan det värsta jag vet. det svåraste. för det finns ingen som jag hatar och betvivlar så mycket som mig själv. Men nu är jag fast. För att komma vidare i denna helvetescirkus så måste jag tydligen gå igenom allt som jag tycker är svårt.

stå på mig.

försöka hitta någon form av självkänsla i den ändlösa tomheten som förut fyllts av ord att jag inte duger.

Jag har bara kärleken att förlora nu. Så jävla rädd att det inte kommer gå. Så jävla rädd.

Men jag måste våga ändå. Kommer kasta mig ut och lita på att det faktiskt finns någon som fångar.

Det är värt ett försök. För har aldrig hittat en känsla så konkret. Som gör mig så lycklig.

Som får mig att hoppas när jag tidigare hade gett upp.

Jag står inte stark. Men dethär gör mig starkare. Det som inte dödar härdar. Jag vill inte se tillbaka på dethär och tycka jag var en naiv idiot. Jag vill se tillbaka och förstå. Inse att allt var så värt.

För då läser jag det inte på landet mitt i stan. Då läser jag det i trygghet, med metervis med snö utanför dörrn och 194 centimeter vakthund bredvid.

Men nu kan jag bara ta en sak i taget och hoppas att jag klarar av allt. Lyckas överleva allt kaos runt och rymmer till tryggheten. 8 veckor och fem dagar. Snälla låt tiden gå fort