Hyperaktiva

jag känner tröttheten slå och jag måste hålla mig sysselsatt.

Försöker mer än någonsin att göra allt rätt, få allt att funka.

Jag som var så explosiv nyss, vart tog min energi vägen?

Stjärnklart och kallt, jag andas frost på allt som inte rör sig.

hittar ingen musik som gör mig tillfreds men är ännu mindre tillfreds i tystnaden.

Men i allt kaos är det vackert.

Glöm aldrig aldrig känslan.

Hade kunnat göra så mycket för att ha det som jag har det nu, men nu förväntar jag mig att allt ska vara ännu bättre. En dag i taget och jag försöker sluta tänka mig bort varje sekund. Men det är så sjukt svårt.

En sån galen saknad, och det är det enda undantaget.

Det enda jag haft och det enda jag vill ha.

För en gångs skull känns det som att jag bara vill vara liten, och det är helt okej.

Att jag inte behöver ha garden uppe, att jag inte ens behöver vara rädd.

SÅ VARFÖR ÄR DET SÅ LÅNGT? det DÖDAR mig så BRUTALT.

Varje låt byter min sinnesstämning. det stör mig lite.

Är trött men hoppfull. Glad med tankfull. Väntar bara på att sötpojken ska bli klar men vad han nu gör så man får sin dagliga dos av norrländska och lyckorus. Vill aldrig sluta prata, vill aldrig lägga på.

vill höra honom säga så mycket jag vägrat låta någon annan säga. Som jag vägrat lyssna på.

För första gången känns det sant

Sefanja 3:17

Tappa inte bort det. Aldrig glömma.

Ingenting att vara rädd för, bara att våga.

Bismillah. hahahaha, men det är så sant.

kan man vara tacksam över att sakna nån, bara för att man KAN sakna dem,

för det innebär hur mycket de betyder?

<3