Hyperaktiva

Vara långt bort i tankarna och fysiskt så på fel plats.

Det är mina dagar. Jag gör vafan jag vill. Döden kan inte lura mig för det finns inte mycket jag inte stått emot.

Blända mig inte, mörker är jag van vid. Det är när man mår bra som man har så mycket att förlora.

Som en känsla som är så extrem. Som varje sekund påminner. Allt påminner.

Görde bara görde.

Jag gjorde det och lyckades!

Allt sitter i skallen. Få tummen ur och bara sluta JÄVLAS med sig själv.

Ett säkerhetsbälte, vem ska hjälpa dig runt, hålla dig i handen om du inte gör det själv?

Samtidigt inse att världen inte är ond, att hoppet finns, att någonting FINNS som är så värt att bara tacka över.

Finns så mycket. Som att jag inte står där jag stod för tre år sen.

Att jag fortsatte gå.

Kommer alltid fortsätta gå.

Sån bergochdalvana, ilska lycka kärlek och explosivitet. Jag börjar bli migsjälv igen.

Bara vara den jag faktiskt är. Orädd. Jag är inget offer.

Så sant.

Jag är inte liten. Jag är större än du!<3