Hyperaktiva

förvärra allt eller låtsas som att allt är som det ska

bli sådär duktig jag var en gång

eller bara ge fan i allt

dendär klyvningen, dendär kanten i mig

jag vet inte om jag pallar

inte för att jag har nått val

försöker vända allt till ett desperat rop ut i tomheten

upp mot någon slags pappafamn och lyckas bära mig ur allt dethär

men jag är trasig ändå.

Ändå sen första jävla gången var jag trasig.

det är inte kul länge

är alla andra som jag?

hur står alla ut i så fall? med allt jävla mörker runt oss, att vi måste fly varje tillfälle vi får

all tillfällig tomhet, tysthet, njutning, eskapism som gör att vi pallar ännu en jävla vecka

vad är det vi faktiskt vill ha?

nån slags lycka, nån slags jävla kärlek?

jag vill bara få sova. sova bort allt- jag vill bara fly.

jag vill inte vara en del av allt, när allt är såhär.

jag vill bara skriva. skrika ut tysta ord. jag vill bara ångra mig. inser kanske nu hur mycket det är, hur stort det är. hade jag kunnat hade jag velat glömma dig. hade varit så enkelt att ta ut dig ur mitt minne, att bara radera allt. men det går inte, som om jag hade behövt ta en del av mig. den lilla delen som faktisk är hel. nästan.

ryggrad, så bruten. det är mittt fel.

nackskott. det är vad jag borde få.

snurra min jord igen, längtar så till allt detta är över.

önskar att du läste mina ord. önskar att du tänker som jag. önskar du älskar, önskar du saknar.

men önskar dig lycklig, för det förtjänar du. med eller utan mig.

du, med eller utan

den du gav makten att rasera dig

som också gjorde det

du gav mig din ryggrad och jag rev sönder dig

jag hatar mig

inte för att det hjälper, mer för att det är oundvikligt

jag vill bara ha dig