Hyperaktiva

Trygghet men fylld av panik.

tillbaka där jag inte vill vara, där varje sak blir så mycket.

Självbild fuckU. Självkänsla fuckU. Pallar inte. Håll käften bara.

Lilla engelska Vampyren börjar dra i trådarna och det finns så mycket han vill ha som han tror han kan få. han kommer inte få det. Han kommer inte få den chansen ever again. Det lilla cpet. Pallar inte med fler spel.

Konstigt igår, när möbeln var hemma igen. Så lättad att jag grät. Äntligen någonting som är som det ska.

Äntligen någon form av trygghet, två minuter när fasaden var bortsprängd.

Sötpojken som jag ville vara vaken för hade fullt upp, jag klandrar honom inte.

Men vissa kvällar vill man inte vara ensam. Men jag var inte ens ensam. Rödtotten och hennes pojk occuperade källaren så visst. Så upp, så ner. Om jag springer lite, blir det bättre då? Att så fysiskt röra sig. Frågan är vart jag ska ta vägen när väggen dyker upp. Jag har inte den tiden, har inte den möjligheten att vika mig nu.

jag vill behövas. Vill vara behövd. Dra mina tankar från migsjälv.

Vill vara din. Vill vara så fysiskt din.

Jävla fuckers.

Allt är bra men åt helvete på samma gång.

Saknar sötpojken så jag går sönder.

Någonting arg växer. Nått frustrerande. Någonting irriterande. Någonting som bara vill förlora greppet som allt, bara skrika och slå. Springa längre och längre och längre.

Men det skulle jag aldrig göra. Lås in det. Svälj det, göm det. Glöm bort det.

Det är då det brukar sluta illa. När det blir innåtvänt istället för utagerande. En handling men som inte slår någon.

Ingen utom mig. Men jag ska inte. Inte än, inte nu.

Snart, om någon timme är känslan borta. När det är glad mysmusik som strömmar ur högtalarna och när jag är nöjd. Men tills dess håller jag fingrarna i styr.

wah. Sucka och släpp det.

Byt låt och bara tänk rätt.

Kärlek och respekt.

Nästa grabb som vill spela spel får en käftsmäll.

On. Off. On. Off. On. Off.

bam bam bam.

tagga en trevlig kväll!