Jag vill inte
kan inte förklara
har mer börjat vänja mig vid att må såhär
att det är som bäst när jag faktiskt lyckas skratta bort allt
för en liten liten stund
det är svårt att känna hopp
låt mig va
om det är såhär allt ska va
när man aldrig känt sådär
när allt man tänker på dör, faller isär
för det säger nått om dig
mina tankar
är fortfarande hos dig
men du vill nog inte ha dem där
antar att det är som gift
och du hatar varje påminnande andetag
jag vill fortfarande inte ha nån annan
fast det hade varit så lätt att ha någonting ytligt
att bara göra mer saker som inte gör någonting rätt
på kanten, varför väger jag alltid på kanten?
Kommentarer
Trackback
