Hyperaktiva

mannen med den vita hatten trollar framför mina ögon

och jag ser ännu en illusion

precis när saker börjar rätas upp

kommer småsten och krasar sönder min värld igen

den lilla kicken får mig att orka, lyfter mina händer för det är allt jag kan

varför ska det vara såhär?

vad är det med vissa pojkar?

vad är det du vill att jag ska ge?

är så jävla trött på all ytlighet, allt som alla vill ha

jag vill inte böja mig för några krav. vill inte tillfredställa någon på det sättet, jag vill inte bara finnas som nån jävla diabetestårta. som att jag skulle vara det? w.t.f.

det är inget för mig

finns det en pusselbit för mig?

idiot

18 år och redan trött

på allt kaos som livet ständigt ger mig

men det kanske jag förtjänar, jag  som lever på galenskap utanför ramarna

jag är inget speciellt, inget extra

har ingen charm, eller vacker röst

har inte detdär

men jag är inte ingen, inte den jag var förut

så desperat rädd att bli den jag var förut, men ju mer jag kämpar uppåt ju mer faller jag ner

men är det så jävla fel att som förvirrad hormonstinn unge leta efter det som är rätt?

En rökfri viskning

jag saknar honom fortfarande

det är tomhet

fortfarande.

jag mår illa. jag vill bara finnas här

för att mina öron behövs, mitt hjärta

till de andra, vackra

till glassplittren under mina bara sommarfötter

till himlen som faller ovanför mig

till människorna, alla vackra som jag vill ge mitt hjärta till

du har det du ger

du är det du ger

give and recieve

what goes around comes around

not.