Hyperaktiva

Vart jag är påväg.

Kluven mellan två världar, nu mer än någonsin.

Som att ha valet mellan att göra rätt och fel, att välja det som är fel med flit bara för att det lockar så.

Det lockar så.

Känns som att det inte är långt kvar så är jag på pyjamasparty jag med.

Bara för att.

Nått jag längtat efter, som jag säkert kommer vara sjukt glad över när jag väl är där.

Men det lockar inte.

Jag dras ifrån det.

Jag vänder ryggen åt det.

så kluven. Så konkret val. Och för första gången har jag inte dendär magkänslan.

Detdär som säger vad som faktiskt kommer hända.

Två nätter. tre dagar.

Mitt huvud är tungt. Jag vill inte vila. Jag hade nästan kunnat åka nu.

Vartsomhelst. Bara för att inte ge mig ro. För att inte få sånnahär ögonblick av insikt och utsikt.

Jag pallar det inte.

Jag vet inte var jag kommer hamna imorgon.

Ett tält på okänd destination eller en luftmadrass på vrångö.

Hemma i min egen säng eller i någon annans.

Utslagen, oavsett.

Jag orkar inte ladda upp. Ladda om.

För jag är inte den personen som jag borde vara.

Jag är inte den snälla starka som står stadigt.

Jag är bara svag.