Hyperaktiva

Kylan.

Alla faktorer.

Alla bara slår mig i ansiktet när jag lämnar smörpopcorn och iste.

Vill ha någonstans att fly, men det jag flyr ifrån är det jag behöver.

Tystnad. Trygghet. Stillhet.

men jag pallar inte. Jag orkar verkligen inte. Jag vill bara härifrån men samtidigt så livrädd att missa en sekund av någonting som skulle kunna vara underhållande eller livgivande.

Men återigen har jag tomma batterier.

Tomhet, idel tomhet.

Jag orkar inte reflektera. Jag orkar inte tänka.

Då var det bättre att göra som igår.

bara ge fan i allt som är rätt.

Men det ger en eftersmak.

Frågan är om dethär är bättre.

Trots det en ny känsla. En väldigt dålig sådan.

Känsla av ännu mer trasighet.

Äcklig.