det är först när det är försent som man inser att det var fel
Sådan idioti.
Såklart.
Virrvarr, sånt totalt virrvarr.
Mr england dök upp. Det trodde jag faktiskt inte.
Mr england sov över. Det trodde jag inte heller.
efter halva paranormal activity ville vi ha mer, och det var första misstaget.
Inte ett misstag i sig. Men förödande på ett sätt.
Hade någonting gått fel hade det varit bortom räddning.
Allt sjönk ihop, snurrade, alla ljud, ljus, färger bara tynade bort kring mig.
För mycket. Ett tillstånd som inte var okej.
FÖR mycket.
Jag pallar inte mer känsloskit nu. Jag vill veta. Jag vill ha det svart på vitt.
Syn yrsel. Sån trötthet.
Vart är min trygghet?
Vill bli av med myrorna i kroppen, vill bli av med desperationen, vill bli av med ruset som tvingar mig framåt, vill bli av med ångesten som kryper så fort ensamheten närmar sig.
Utmanar rädslan. Drar i den. Väntar på att den sakta ska få ner mig. För jag är ingen segrare.
Jag faller, som för så länge sedan. Fånga?
Kommentarer
Trackback
