Hyperaktiva

har lust att bara förlora migsjälv, för lustens skull.

men inte för att jag hade haft lust till det då.

haha.

jag vet vad jag vill ha, men jag jobbar 24/7 på att slita tankarna, växa upp, gå vidare

jag lyckas ibland. Ibland riktigt bra.

men så fort jag fäster tankarna sjunker jag, som att jag innerst inne vill hoppas

GAH, att han är så jävla viktig för mig!

fast så är det nog

som tuggummi på hjärtat, på hjärnan

som att vart jag än vänder mina tankar så dras jag tillbaka till dig

det är jävligt. men på nått sätt fint ändå

att nån kan betyda så jävla mycket genom att bara finnas, att lyssna, att existera i en telefon

genom allt han var

så var det allt jag ville ha

allt jag vill ha.

fast han är helt knas ibland, fast det hade varit så mycket lättare att inte ens träffas, inte ens länga

så är det enda jag ångrar

mitt dumma felsteg, misstag, närhet till en idiot som jag inte ens vill ha

inte nånstans

så jävla vackert att sån kärlek ändå finns

ändå fanns

så kort

så långt bort

inte ens nära, inte ens verkligt

men så jävla vackert

<3