Hyperaktiva

nu om jag tänker på det, sjukt vad allt färgar oss

allt runt

allt vi får höra, dag efter dag efter dag efter DAG

acceptans till det oacceptabla

men visst, vi människor är anpassningsbara

förstår inte hur tonerna kan vrida om oss så

nu är mina tankar hos dig igen, och om jag tänker på hur mycket som är du

så är det svårt att undvika

men ja, jag har kommit en lång lång väg. men frågan är ju

vill jag ens släppa dig? släppa minnet av dig?

näe. jag vill nog inte det.

men jag har nog inget val.

GAH blir så frustrerad.

eller mest förvirrad

tyst, eller skrikande?

nah.

jag bara saknar dig, hatar mig för det och försöker komma över det

hej, jag är 18 år och vet inte vad i helvete jag håller på med

Hm. yeah.

Se det jag ser

men samtidigt, allt är så vackert

mellan alla skärvor, och trasigheter

all snö, att jag nånstans tycker om kylan

friheten i tystheten

att jag kräver min plats

att jag älskar att reta dem till vansinne

fina flickan

näe. sån är inte jag. ett riktig helvete tror jag faktiskt att jag kan vara. eller är för det mesta.

ensam är inte stark, men vad finns det för hjälp att be om?

starka armar?

Friden, det är min frihet nu. Som en änglagåva, friden jag fått.

Men trots det sitter jag uppe två på natten, i tankar.

försöker nånting.

men på dagen är du ute, ute ur mina tankar. nästan iaf.

Jag vet inte vad jag ska säga till dig

jag kanske bara ska säga hej eller nått imorgon...

vi får se.

paint my shell

krossa spegeln

Krossa den.