Tid och otid
Ofrivillig saknad drar i mig
försöker med logik rymma ifrån den smygande euforin
men det är svårt.
Avståndet är tillräckligt långt om du inte står bredvid.
Förvirringen och procenten hjälper till att hålla mig still,
faller trots att jag står stadigt på kullersten
Att ge upp sig själv
som alla andra redan gjort
som så många gånger förut, som i alla år
men nu är det nya mönster
nya förutsättningar
episka förutsättningar
vi märker vad som händer
vi märker vart vi kommer fly
i vems armar det slutar med att vi faller i
Kommentarer
Trackback
