Hyperaktiva

Tröttheten som börjar bli mer och mer konkret.

Ge mig vila.

Känn in rummet.

Vandra i mörker och lita på att någon leder dig rätt. Någon som ser klart.

Jag vet vet jag hade litat på, men allt är förgängligt och

avståndet gör att en varm famn bara är en desperat längtan.

Historian upprepar sig inte längre. Jag har slitit mig bort från mig själv.

Snart finns den som en gång existerade inte längre kvar.

Liten och trasig. Det är fortfarande så.

Jag kan säga vad som helst, jag har ingenting att dölja.

Så platt.

Någon att luta sig på. Någon som bär.

Hatar att vara så svag. Hatar det. Men just nu har jag inget val.

Att jag ofrivilligt, omedvetet går igenom alla scener jag ställt till med, alla som jag knappt minns, alla som jag förträngt som börjar attackera mina tankar om och om igen. det är svaghet.

och svaghet är inte okej.

Frågan är om det är trötthetens fel. Jag vill inte sova, jag vill höra trygga ord.

En röst som är så mycket.

Hur kan någon vara den pusselbiten jag inte trodde fanns? Hur kan någon vara så exakt utan att veta?

Känslor, så sjukt jävla konkret.

Känner mig inte explosiv, känner mig trött

Känner mig inte, känner inte mig.

Jag har börjat tro, och det skrämmer mig

<3