Hyperaktiva

saknaden biter i mig. Sliter i mig.
När jag väl fick fatt i att jag faktiskt saknar honom, min ljuspojke, så kan jag inte släppa det.

Det gör ont.

Jag kan inte gå ifrån det.
Jag kan inte glömma.
Fast jag trodde jag glömt.

Rader till någon annnan,  bara för att slita tankarna från honom.
Oseriöst, teaser mode on. Men någonstans på blodigt allvar.
Med en längtan till närhet.

Fingertips, lashes and lips.
What to get and what to give.

Forget and forgive.

Det finns ingenting att förlåta. ingenting att glömma heller. Bara en känsla som inte längre hör hemma i min kropp. i mina tankar. I mitt blodomlopp får inte någonting från honom vara längre.

Saknar jag honom, eller närheten?