Hyperaktiva

Om dagarna lyssnar jag på Kent, längtar efter livet jag hade engång. När jag var odödlig, outtröttlig, någon som aldrig stod still. Kämpar med mig själv, med allt. När tryggheten finns där, när allt inte är kaos så hittar man saker man stör sig på. Saker man vill ändra. Vad är meningen i att lägga sig sju på morgonen och gå upp vid fyra? Jag är nog inte så jävla fräck själv, men jag längtar efter mer. Jag kämpar, som jag aldrig någonsin gjort förut. Inte på detta sättet. Vi är två, men det är ändå upp till mig. Och om jag påpekar det, är jag en tjatig bitch. Är det så? Jag står på egna ben, på ett sätt står jag helt själv. Jag sover inte ensam, delar hjärtslag och 22kvadrat, men längtar efter mer. Jag antar att jag lever i mitt äventyr, jag tror Åre håller andan. Idag öppnade första backen, och snart är det vintervitt och fyllt med turister. Att jag skulle jobba med kläder, skor och skidor trodde jag aldrig. Och dessutom städare. På två ställen om jag har tur. Min sämre hälft har inget. Jag blir arg, för känns inte som att han fattar. Ibland fattar han inte. Han är bedövad från omvärlden, som att ingenting är på riktigt. I hans tankar lever han fortfarande som innan. Ingenting spelar någon roll, ingenting är på riktigt. Allt jävla rus han haft har tagit honom härifrån. Han kanske gett upp. Jag kanske inte lyssnar. Vi kanske inte lyssnar. Jag behöver en vakthund var är du?