20 år, labil, kär men för långt borta
Kalla mig cp, död, labil eller vad du vill
men det är nått som inte stämmer med mig nu
vill bara bryta ihop, gråta, falla ner för ångesten
och bara inte bry mig, inte försöka
vara lite för ärlig och dela ut käftsmällar.
Men jag vill ju inte vara sån.
hoppas att demhär veckorna ska ge mig tid att börja om
starta om
få energi och hitta rätt.
prinsen, min fina vackra underbara prins.
vi gör alla fel, och så länge kärleken är så stor som den är nu
kommer problemen aldrig lyckas dra ner oss.
jag älskar honom. han älskar mig.
Vi har våra likheter, våra olikheter,
bra och dåliga sidor. sidor man tycker mer eller mindre om.
men så fort jag möter demdär jävla ögonen, känner hans lukt,
eller bara är i hans armar smälter jag totalt och bara känner så
jävla mycket kärlek. Hopp. Tro på att vi ska kunna klara nått
som de flesta inte lyckas med. Men jag vill verkligen göra allt.
Blir så arg på att jag behöver så mycket, på att jag alltid är på gränsen.
men kanske måste bli lite arg, så prinsen min förstår.
Fast sen blir jag snäll igen.
Första natten helt utan honom på ett tag.
Två veckor är långt tid, för jag saknar honom redan nu.
Att inte få höra hans röst. Inte känna närheten.
6 Månader, nu mot en evighet.
Lagom är bra, liten är fin
Jag älskar honom till månen och tillbaka!
Kommentarer
Trackback
