Och mörkret faller över jämtland
när jag faller ner i gamla spår.
Orkeslös, viljelös, tom och trasig.
Men ändå så fylld och fulländad.
Egentligen ingen alls, men ändå den enda.
Jag har ingen aning om vad jag gör.
Jag har ingen aning om någonting.
Jag vill falla ner i ett varmt ingenting
fram tills det att jag kan springa fritt igen
eller är det såhär jag kommer må?
Totalt utslagen, men tvingas till att köra ändå?
Jag vet inte vad hösten gör med mig.
Kommentarer
Trackback
