Hyperaktiva

Jag vill höra din röst, jag vill drunka i dedär

bruna ögonen.

hur kan en saknad vara så stor, såfort jag inte är vid din sida?

Helt jävla kär.

Nått saknas när du inte andas brevid mig.

Tre dagar, och min kropp och sinne är i uppror.

Nån form av bitterhet.

Men det är nog bara för att jag gett allt.

För fucking första gången, är det på riktigt. Konkret.

Jag vill inte gå en dag utan dig.

Jag vill inte ha någon annan vid min sida.

Jag vill inte se någon annan brevid dig.

Och du är min, bara min. Och jag är din, bara din.

Precis som det ska vara.

Det finns ingen imorgon, men ändå finns en hel evighet.

Som brännö serenad, jag har förgäves hatat det.

Jag avskytt den, har slagits sönder under den.

Men har hittat nån. Någon jag inte vill släppa.

Nått speciellt.

Och nu är det inte bara en röst i en telefon, nu är det motsatsen.

Ironin är enorm, men det kanske är tur.

Vill inte vara sån, en sån som håller grabben i järngrepp och inte låter honom andas.

Men är svårt, när kärleken slår ner en. Förälskelse. Om man älskar nån.

Galenskapen är enorm.

Men det är nog värst nu i början.

Jag vill läsa detta om ett år och le.

Komma ihåg Hålland, alla Basterds.

Exodus, och alla andra.

Vill att han ska va där då. Bredvid mig.

För jag tror, vill och hoppas att det är så.

Det är så det ska vara

<3