jag är trött på att stå kvar
lyfta. bära, hjälpa, rädda.
men åk härifrån då, bara dra.
det gör mig ingenting.
felet är nog mitt, jag var nog klantig, gjorde fel. nått är inte som det ska.
det känns lite som kniven i ryggen, men jag borde ju vara van.
Det sårar men inte förvånad.
Det kanske är därför man bara ska ha vänner i kanter,
som inte man bryr sig. som kan göra vad dem vill.
man älskar dem såklart, men man vet att man inte betyder ett skit.
Kommentarer
Trackback
