Hyperaktiva

Detta året firade jag inte min födelsedag pga onyktra vänner och jul o nyår kommer jag jobba, Jag gör allt jag kan nu ger allt jag har. Hoppas att orken sitter kvar när den bitande kylan letar sig in i lägenheten, genom fönster och springor. jag är inställd på att jobba röven av mig, kan jag få ett jobb till och få ihop dem så tänker jag köra. För jag vet att det är upp till mig. Ska någonting hända, är det upp till mig. det är 13 dagar kvar på november och plånboken är nästan tom redan nu. Visst, kylskåpet och frysen är full. Jag räknar inte enkronor för att åka buss. Men varför kan inte olle få ett jobb? Då hade saker varit så mycket lättare. Jag håller ut, jag väntar. Någon gång måste ju oturen släppa. Någon gång kanske han går upp före mig och går till jobbet istället för att vara vaken på natten och sova på dagen. Det är lördag idag, men för oss spelar det ingen roll. Man måste fylla dagarna med mening, med ljus. Med variation. Måste bestämma sig för att inte fasta här, för att göra någonting. Ibland är det som att allt är mitt, han bara finns här. alla saker är mina, pengarna är mina, datorn är min, maten gör jag, och fixar allt annat. Alla kanske har det så. Det kanske är så det ska vara.

Om dagarna lyssnar jag på Kent, längtar efter livet jag hade engång. När jag var odödlig, outtröttlig, någon som aldrig stod still. Kämpar med mig själv, med allt. När tryggheten finns där, när allt inte är kaos så hittar man saker man stör sig på. Saker man vill ändra. Vad är meningen i att lägga sig sju på morgonen och gå upp vid fyra? Jag är nog inte så jävla fräck själv, men jag längtar efter mer. Jag kämpar, som jag aldrig någonsin gjort förut. Inte på detta sättet. Vi är två, men det är ändå upp till mig. Och om jag påpekar det, är jag en tjatig bitch. Är det så? Jag står på egna ben, på ett sätt står jag helt själv. Jag sover inte ensam, delar hjärtslag och 22kvadrat, men längtar efter mer. Jag antar att jag lever i mitt äventyr, jag tror Åre håller andan. Idag öppnade första backen, och snart är det vintervitt och fyllt med turister. Att jag skulle jobba med kläder, skor och skidor trodde jag aldrig. Och dessutom städare. På två ställen om jag har tur. Min sämre hälft har inget. Jag blir arg, för känns inte som att han fattar. Ibland fattar han inte. Han är bedövad från omvärlden, som att ingenting är på riktigt. I hans tankar lever han fortfarande som innan. Ingenting spelar någon roll, ingenting är på riktigt. Allt jävla rus han haft har tagit honom härifrån. Han kanske gett upp. Jag kanske inte lyssnar. Vi kanske inte lyssnar. Jag behöver en vakthund var är du?

Lite trygghet, lite plattform att stå på. Deltidsjobb tills i Maj. Fyfan va skönt. Jag är inte arbetslös, jag är ledig. Kan andas ut lite, sova ut lite. Men vem skulle trott att jag skulle jobba i en sån butik? Kläder, skidor, pjäxor och hela kittet. Det har ju inte direkt varit min grej. Hålla på med kassa, med siffror som bara snurrar i min skalle. Jag har kämpat som fan, och det tänker jag inte sluta med. Jag vill lära mig, jag vill kunna, jag vill veta mer. Vill kunna svara på frågor, veta vad jag ska göra. Vill vara någon som folk i byn vet vem det är. Vill kunna klara mig, uppgradera mig utan att vara rädd för att behöva räkna enkronor. Vill kunna köpa nått jag egentligen inte behöver, bara för att jag vill ha det. Som en ny kamera. Fan vad jag saknar att se världen genom en lins, genom ett objektiv som kan förändra, försköna. Jag vill ha en vakthund, always always always. Open your eyes. Du behöver också kämpa! Om man vill ha någonting, låt det inte gå. Jul och nyår, ska de spenderas på 22 kvadrat? Ensam, eller inte? Jag längtar tills snön faller. Tills jag står på ett par nya skidor, som bara är mina. Jag har blivit någon annan, eller så håller jag på att bli den jag skulle kunna vara. Växa upp, växa ur sitt gamla skal. Är det det jag gör? Dansar, håller på med siffror och håller ordning. Anstränger mig lite mer, på utsidan. Kämpar med min kropp. Kämpar med min fina som inte verkar fatta vad allt handlar om ibland. Plugga körkort, bara hoppas. Aldrig pluggat inför nått så mycket i hela mitt liv. Jag vill växa upp nu, jag vill klara mig själv. Jag vill så mycket. Jag tror det är meningen att jag ska vara här, bland kylan och skoterspåren. Världen håller andan innan det smäller, innan åre fylls med turisten och allt börjar snurra. Jag är där då, där det gäller. Där det händer.