Och mörkret faller över jämtland
när jag faller ner i gamla spår.
Orkeslös, viljelös, tom och trasig.
Men ändå så fylld och fulländad.
Egentligen ingen alls, men ändå den enda.
Jag har ingen aning om vad jag gör.
Jag har ingen aning om någonting.
Jag vill falla ner i ett varmt ingenting
fram tills det att jag kan springa fritt igen
eller är det såhär jag kommer må?
Totalt utslagen, men tvingas till att köra ändå?
Jag vet inte vad hösten gör med mig.
Bort till brasilien
Sydamerika mot norrland.
Vad i helvete?
Knas, knas, knas.
När man är full, ramlar runt och i kaos
ger lite för mycket av sig själv. Kanske.
Men efter tredje gången, tredje gången gillt.
vad händer då? vad är i luften?
Snön är efterlängtad och rastlöseheten kommer och går.
Ska man verkligen rota sig? Ska man ge upp och ge sig själv?
Det var ju så jag inte skulle göra.
Logementgangsters är kärlek, och ikväll är det Nylands som gäller.
Dela, att prata av sig, att ge. Är det osjälvist eller tvärtom?
Pojkar pojkar pojkar, men det börjar lugna sig. Eller är det värre?
Can i kick it?
Yeah, i can.
Så mycket som händer, men ändå ingenting.
Borde skriva ner varje dag, alla små galenskaper vi har för oss.
Ricki och Felix som hoppar runt på kryckor,
Björns plan om sin thailändska fru,
Olles kamp mot alkoholen, ända fram till lucia.
kan man inte bara spela in, och sen leva i dethär när allt
kaos tar över? När allt är fin vacker och jag inte har ont?
Fotbollsturnering och jag är lycklig över att inte ha ont.
Tacksamhet kallas det.
Lovsångshäftet som är på gång, men som går långsamt.
Illa.
Ska man bort till brasilien, eller ska man släppa det och stanna kvar i ingenmansland?
När är alla är så bra, behövs man verkligen då?
hade man saknats om man åkte bort?
Om man vandrat vilse i skogen ett tag, hade nån kommit på det?
Alla är så jävla bra, så här behövs jag faktiskt inte.
Har levt på att vara behövd, att folk BEHÖVER ha mig där.
det har varit min grej.
men här kanske jag mest är en galen möbel, nått som kryper på väggarna
som folk hade tyckt det vart gött o bli av med.
försöker att balansera lite för mycket
försöker att tänka.
vill inte vara för mycket, men vill försöka hitta migsjälv.
Heshet, återigen.
hjärtat tillsalu, lite så känns det.
Men är nog bra att man inte är helt fast i någon
för hade jobbigt att inte vara önskad, om det finns någon speciell
man verkligen önskar sig.
Nån man känner sig bekväm med, nån när allt bara flyter.
Linus, Anton, Glenn.
Man känner sig mest dum och ivägen, och vill gömma sig under en sten.
Ge tillbax min energi, så att jag slipper tänka så sjukt mycket.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
lev med det
skapa kaoz
det är inget fel med att göra som jag
jag vill rättfärdiga det, fast jag inte gjort nått fel.
lite på kanten, lite utanför ramarna.
att bege sig mot byn i nattens mörker med en nyfunnen galenskap
för att prata om allt och ingenting.
det är en sådan som jag dras till.
är det nått fel på att vara som jag?
lite för nära.
hållands basterds, fast inners inne vet dem att det är mina bitches.
Olle, ricki, felix, Jonte, Björn, anton...
anton. vad är hans grej?
fast vad är min grej?
bara för att han gör som han gör, så förvirrar det mig.
Energin är äntligen tillbaka
och jag börjar trotsa.
Sömn, jag kräver ingen sömn?
Jag behöver nog inte mer extas egentligen
behöver nog nått
nån, som får mig lugn.
ska man vänta på dendär rätta kanske?
eller bara ge upp och ta allt som det kommer?
men jag vill inte springa in, rusa fram
jag vill ha nån värdighet, för en gångs skull.
jag vill så mycket, vill göra så mycket rätt!
det är inte fel att inte vilja vara ensam, eller?
veckor springer förbi så fort.
Vad är det som händer?
Men äntligen pencillin iaf, så snart blir jag nog frisk.
ytligt iallafall, så att jag kan vara mig själv.
Tog ett moget beslut om att vara hemma istället för att dra ut på byn
och vara festen i pojkgänget.
För visst vill jag förlora kontrollen och bara låta det som händer hända.
men jag försöker ändå någonstans att skärpa mig.
Jonte, oscar, anton. Att sova ensam är överskattat.
Glennis är i bakgrunden nu, och det är tur på ett sätt.
Faller jag kanske in i samma mönster. Samma slags personer, samma slags problem.
men jag är inte hemma nu, jag väljer själv om jag vill falla tillbaka.
Railjam i solsken och en ledig kväll från tant annas.
men jag ser ändå fram emot när pojkarna kommer tillbaka.
Nya personer är alltid triggande. frågan är, varför är det så?
men alla är så vackra här, och splittrar min trasiga själ.
varför känner man sig alltid så ofullständig?
jag står inte i skuggor längre. jag är fri. helt fri.
måste bara leva i det, inse det.
det är sjukt att jag får ha det såhär bra
