och snön föll
ett tjockt vitt täcke var över oss den första advent.
Hålland blev galen, och det var skidor, rail, kick, snöbollskrig och alltmänt kaos.
Ensamtid med bästa pojken var ändå det bästa med hela dagen.
Får man må såhär bra?
Ledig dag, och jag vet inte vad som väntar.
jag vill bara veta att vi har biljetter hem.
Snart är jag halvvägs, men har ingen aning om vad som händer sen.
Kanske är det farligt att tappa Gud såhär mycket.
Ha det för bra i livet, så det enda jag känner är tacksamhet.
För jag kan ingenting annat göra, för det kan inte vara en slump.
Efter julspel i järpen, efter kaos ute i snön.
Advent.
Vill inte glömma vad som faktiskt fick mig ändå hit.
Jag vill aldrig glömma
för nått fattas när du inte är brevid mig
jag villl somna till dina andetag.
Jag vill höra din röst, jag vill drunka i dedär
bruna ögonen.
hur kan en saknad vara så stor, såfort jag inte är vid din sida?
Helt jävla kär.
Nått saknas när du inte andas brevid mig.
Tre dagar, och min kropp och sinne är i uppror.
Nån form av bitterhet.
Men det är nog bara för att jag gett allt.
För fucking första gången, är det på riktigt. Konkret.
Jag vill inte gå en dag utan dig.
Jag vill inte ha någon annan vid min sida.
Jag vill inte se någon annan brevid dig.
Och du är min, bara min. Och jag är din, bara din.
Precis som det ska vara.
Det finns ingen imorgon, men ändå finns en hel evighet.
Som brännö serenad, jag har förgäves hatat det.
Jag avskytt den, har slagits sönder under den.
Men har hittat nån. Någon jag inte vill släppa.
Nått speciellt.
Och nu är det inte bara en röst i en telefon, nu är det motsatsen.
Ironin är enorm, men det kanske är tur.
Vill inte vara sån, en sån som håller grabben i järngrepp och inte låter honom andas.
Men är svårt, när kärleken slår ner en. Förälskelse. Om man älskar nån.
Galenskapen är enorm.
Men det är nog värst nu i början.
Jag vill läsa detta om ett år och le.
Komma ihåg Hålland, alla Basterds.
Exodus, och alla andra.
Vill att han ska va där då. Bredvid mig.
För jag tror, vill och hoppas att det är så.
Det är så det ska vara
<3
Josse Älskar Olle
allting flyter.
Jag faller inte längre, jag står stadigt.
Närhelst än helvetet bryter ut, kan jag vända mig om och se
hur jävla vackert jag fick ha det en stund.
För livet kan inte vara vackrare.
En jämtlandsvidd som väntar på snö, såhär veckan innan advent.
En vinterakrobat som sover i min säng.
Ett par bruna ögon som får mig att ge upp allt.
Dendär jävla blicken skulle jag göra allt för.
En kärlek som spränger alla mina gränser.
Någonting helt nytt, för såhär har det aldrig varit förut.
Fattade inte att man kunde känna såhär.
Att det dessutom kunde vara på riktigt.
Så jävla sjukt, att man kan må såhär, ha det såhär.
Fina exodus, Järngänget, alla underbara på jämteborg.
Biblarna som återigen ger sig in i tystnaden, och såklart
mina vackra logementpojkar.
Skåningen som var hemma och fick lite kärlek,
Björn som är vår allas uppsagsverk.
Albin och jag som är nya duon, tjötar om testikelinflammation och dåliga skämt.
Lilla Ricki som fortfarande snackar engelska, och gramarnazi som jag är, får krupp.
Käreken exploderar här nu.
Novembermörkret drar över, och de flesta söker sig till någon att dela med.
I'll think Im in heaven but im living here.
jag älskar honom, och om han älskar mig är det tillräckligt för mig.
Jag har hittat ro, frid och frihet
Jag önskar att jag får ha honom förevigt.
Hyperaktivitet på en ny nivå
En ny nivå. En galen bilresa, eufori.
Bästa vänner, underbart sällskap.
Finaste pojken.
Kan ord förklara när man mår såhär bra?
Jag trodde dem bara fanns där när man
sjönk ner i mörkrets salar, men nu är det inga moln på min himmel.
Jag trodde inte man kunde må såhär.
Det fanns inte i min värld.
tre dagar utan ont!
Vad händer med världen?
Jag tror jag är kär.
jag faller faller, men flyger mest egentligen.
vill du ha mig på marken får du vänta ett tag,
för jag finns knappt på jorden nu.
Så högt ovanför allt annat, jag kan knappt sitta still.
Kroppen rusar, men inte av rädsla nu.
Jag är glad. Lycklig.
Dethär är ju jag. En bit av mig själv som jag trodde jag tappat,
som jag trodde var glömd sen länge
kommer upp till ytan igen.
En sundare balans, det kommer.
Men nu vill jag bara få vara lycklig!
För det är så vi gör
jag har gett upp mig själv helt.
Jag är någon annan, ett lugn har flyttat in i mig.
Ett par bruna ögon förtrollar mig och jag glömmer helt
hatet jag brukade känna mot allt.
Hur bitter jag var mot kärlek. Att jag inte trodde jag kunde bli sådär igen.
Men nått är det med småstörda norrlänningar.
jag är inte rädd, trots att jag faktiskt ger honom allt.
Han kan krossa mig på en sekund. Men jag litar på att han inte gör det.
Jag har ju inget val, jag hoppas. vill. tror.
För jag är helt galen, helt förlorad.
Faller ner i kärleken, i ett lyckorus jag inte trodde fanns.
Jag tror aldrig jag mått såhär.
Känns såhär, när det varit på riktigt.
Woah
och pojken är min!
han är min, och jag är hans
Och vi tillhör bara varandra. Svårt att hålla händerna borta, svårt att
inte fastna med blicken i ett par mörkbruna ögon.
jag börjar bli trygg. Öppna mitt inre, dela med mig.
Gör det jag är mest rädd för, utmanar allting och mitt liv sätts ur spel.
Men det är det värt, det är han värd.
För det är nått speciellt. Nått galet, en galenskap som jag inte vill ta mig ur.
För det är såhär jag vill ha det nu, och det spelar ingen roll om kroppen
hatar mig, och jag hatar den tillbaka. Nu finns det någonting emellan,
någonting som får mig att peppa.
Pundare, pillertrillare. Alla har vi vårt förflutna.
Men det gör ingenting.
Han är min, och vi ska aldrig falla ner igen.
Vi ska inte släppa taget, vi det är som en pusselbit som är min bättre halva.
Som ger mig ro. Som låter mig bara existera i nått vackert rus,
i någonting som ingenting annat kan få en att hamna i.
Faller och flyger.
Just nu är livet så jävla fint
Du är fin, och det känns helt okej
jag tänkte ju inte att det var såhär det skulle bli, men nu känns det så självklart.
Fina fina olle. Det är farligt att falla, egentligen är jag livrädd.
Egentligen vill jag bara fly hem och glömma bort allt som hänt, för det skrämmer mig.
Men det gör jag inte. Slutet är inte nära, för jag har redan gått under och börjat leva igen.
allt bara flyter på. jag vägrar vara rädd, jag vägrar flyta ihop med smärtan som
rör sig inom mig.
Jag springer inte längre, för jag behöver inte fly.
För första gången har jag en plats, någonstans att höra hemma.
En chans, att äntligen börja om. Bygga upp från början.
Att göra saker i ljus, att inte gömma sig.
Jag känner mig inte bekväm i det. Inte än.
men jag vill.
