{ }Hyperaktiva

Jag letar efter dig. Försöker minnas ditt nummer. Har så mycket nytt att berätta för dig. Jag har blivit med hund, en liten Björn. Själen är en massaker. Ett krossat slagfält. Fan. Skulle allt blivit bättre om det blivit du och jag? Är trött på att kriga för män som inte ger något tillbaks. Som lever av mig, äter min energi och min själ som en blodigel. Jag sätter all min skit åt sidan. Jag slutar aldrig kämpa, jag kan inte sluta. Men det är nog nu. Jag är ensam igen. Sviken. Lämnad utan hopp. Jävla pundare, är jag inte värd mer än så? Jag hoppas du läser fortfarande. Hör av dig. Minnet av din röst ger mig fortfarande hjärtklappning och rosor på kinderna. Vi är äldre nu. Jag vet inte var du är. Du kanske skaffat familj, blivit stabil. Jag önskar dig i så fall allt gott, all lycka. Men snälla skriv till mig. För genom alla år, allt kaos så har du varit den enda som förstår. Jag har också ADD. Paniksyndrom. Depressioner. Samma nummer. Du vet var jag finns...

Helgen har varit fantastisk. Med lite boost i blodet klarade jag till och med att gå ut och bowla - och hade så otroligt kul! Nära vänner, känna sig trygg. Natten var lång och intensiv. Att prata om det. Sätta ord på det. Vissa saker säger man aldrig högt. Men det var dags nu. Dags att faktiskt börja släppa på det jag håller så hårt. Mitt enorma förakt och självhat. Att känna känslan att alltid vara i vägen. Att inte räcka till. Att alltid tycka att det är mitt fel. Ta på mig skulden, för det är klart jag gjorde fel.
Det är klart han slog mig. Det är klart jag gjorde allt.

Min syn på mig själv är så skev. Min åsikt om allt som rör mig.
Jag känner mig trasig på ett så djupt plan att jag inte vet om jag någonsin kommer kunna nå dit med ljus. Jag lägger hela mitt liv i ett par händer och hoppas att de bär. Jag vill bara att du bär mig. Lämna inte min sida. Fråga inga frågor. Ifrågasätt mig inte.

Snälla stanna kvar. För jag har en otroligt lång vandring kvar

Det känns äckligt att påminnas. Det tar mig tillbaka och jag vet inte vad som hände. Alkohol har förstört så mycket för mig och jag är så glad att jag lyckats släppa det. Men jag mådde så dåligt att jag inte brydde mig. Att försvinna totalt, att inte minnas. Jag ville inte. Jag såg mig som så äcklig. Och responsen efteråt. Att inte ens erkänna det som hänt. Som om dom inte ville minnas vad de gjort mot mig, när jag omöjligen kan ha varit i skick att ligga med. Varför skulle någon vilja ta någon annan mot dennes vilja, när den inte är i tillstånd att säga emot eller göra aktivt motstånd.
Jag tog det som att jag var så avskyvärd att inte ens de som tagit mig ville erkänna det. Jag gömde mig i lång lugg och stora kläder, om möjligt ännu mer än innan. Jag vägrade klänning och kjol. Kände mig äcklad och förvirrad om någon skulle ge mig en komplimang om hur jag såg ut. Jag ville inte ha närhet, men jag sa inte nej.

Det brändes i min hud, när den egentligen ska pirra av njutning. Jag kände skräck när jag borde känt mig säker. Jag ville aldrig ha mer. Jag ville inte ha lampan tänd. Ville inte duscha ihop på dagen. Ville inte att någon skulle se mig avskalad. Jag var rädd och skämdes inför hur jag såg ut. Och det är inte över än.

Det är först nu det börjar släppa. Som jag börjar inse hur sjukt djupt det sitter. Det har inte bara med övergreppen att göra, utan även skolan. Alla hatiska ord, äcklade blickar och smädande kommentarer.

Jag skulle göra alla en tjänst om jag tog mitt liv.
Jag fick höra det så ofta att jag kände det var sant.Jag ville bara avsluta mitt och alla andras lidande. Så när jag sedan, många år senare blir av med min oskuld när jag är medvetslös så förstår jag.
Han som gjorde det var den jag var kär i. Han kunde fått mig så lätt
men han valde att tanka i mig alkohol och ta mig på en fest, hemma hos en av våra klasskompisar. jag är så äcklig. Hur ska jag kunna hantera det?

Jag klarar inte att se folk i ögonen. Jag kan inte se mig i spegeln.
Jag skäms. Jag är så jävla äcklad av mig själv. Det är ett brinnande eldhav.Jag vill be om ursäkt för min existens. Jag lämnar min egen lägenhet för att jag känner mig i vägen.
Jag vill sluta andas. Sluta prata. Sluta vara jobbig, orolig, osäker, burdus och frågvis. Det är svart eller vitt. Om jag inte har en roll att fylla, anser jag mig oviktig och i vägen även bland de mina absolut närmaste. Hur ändrar man på det?

Jag vill leta bättre. Våga vara mer modig.
Öppna ögonen för vad det är som verkligen har mig i sina klor
Vad som styr ångesten. Jag har kämpat med att rättfärdiga mig själv.
Jag vill göra det rätt. Allt. Jag klarar inte minsta motgång utan att alla tankar tävlar om att höras mest. Möter inga ögon just nu, ser mig inte i spegeln. Jag springer planlöst, fortare och fortare men jag vet inte vart. Jag vet inte vart jag är påväg. Jag vet inte vilket håll. Jag behöver en riktning. Någon som kan stanna mig och visa vägen, någon som förstår och vet hur det är att vara som jag.

Jag orkat inte. Jag kommer ingenstans. Det är bara panik. En ångest som äter mig. Nätterna är lika långa som dagarna, fyllda med nattmaror Och panik. Hysteri. Jag vet att jag har gjort fel. Hela min existens skriker att allt jag gör är fel. Jag kommer inte längre nu. Jag är så trött

Har skrivit en låt. Den är inte ny längre, men du får höra den nån gång. Hittar inte rätt ord längre. Försöker att existera utan onödiga misstag. Inte många som tappar en kniv i foten när man diskar. Jag är hemma. Passar hund, är o stallet. Och det maniska städandet. Behöver nått som tar mig ner. Vill bara ner. Inte tänka inte känna. Inga beslut och inget ansvar. En timme, en dag. Allt är satt på paus, om ens det. Utan mina fina vänner hade jag inte stått ut en dag till. Ångesten som vi minns den är ingenting. Jag finns kvar här. I Halmstad. Känner mig rastlös men det jag har finns här. Jag kämpar. Jag gör allt jag kan. Äntligen utan en sämre hälft som kortar ner mina andetag. Allt jag behöver är en doberman

Livet är igen. Runt. Runt.
Det helvetet jag trodde att jag en stund kunde slippa.
Men det försvann aldrig. Det svarta hålet, den tunga klumpen. Den höga pulsen. Ångesten lämnar aldrig. Det är så jävla svårt att andas. Att bara finnas.
Jag tänker på dig fortfarande. Drömde om dig inatt. Läser du fortfarande, trots att jag inte skrivit på tre år?
Om du gör det, snälla skriv igen. Det är bara du som förstår ett sånthär mörker. För jag orkar inte. Jag vill inte längre.

Konstigt att den som alltid finns där för folk är den som känner sig ensammast. Kanske är det stora grå som tynger mig. Kanske är alla tankar som sakta äter mig. Kanske är min kropp som ställt in sig på selfdestruct. Jag ska ju vara den lilla glada som ger energi. Som gör folk glada. Men dom äter mig. Äter den lilla orken jag har, och mitt lilla hjärta slår hårdare bara för att orka se en mening i att gå upp för dagen. För ett liv som jag inte vill leva. För att vara fast i en person jag inte vill vara. Ingen fattar hur jävla ont det gör o ingen fattar hur jävla skit jag mår. Ingen ser och ingen frågar.

När man inser hur jävla dåligt man mår och hur orken rinner som sand mellan fingrarna. Ser tillbaka, fem års journaler som bara eskalerar. Hur illa blir det? Jag varken vill eller orkar mer. Jag vill inte finnas mer. Vill inte ha det såhär mer. Måste få hjälp snart. Nån måste lyfta upp mig och bära mig en bit

Ibland vill man ha det man aldrig fick.
Det som aldrig hann börja. Äventyr man inte gjorde, för man var fast i sitt. Jag vill ha så mycket mer.
Saknar gamla tider, är frustrerad i min kropp.
Den lyder inte. Jag måste satsa 100% för varje liten sak.
Jag jobbar även när jag är ledig. Jag är mamma fast jag inte har ett barn. Jag vill ha det jag inte har.
Jag vill vara frisk och fri.

My alwaysland. Jag vill tillbaka men ändå inte,
Förstår inte meningen med en vinter utan snö.
Allt är så lätt här. Jag mår bra. Har ett bra jobb, bra lägenhet, fina nya vänner. Varför saknar jag då Åre varenda dag? Jag passade inte ens in där. Hade ont. Kämpade så in i helvete. Det var svårt, och utan pengar. ett jobb jag inte riktigt passade på.
Men jag vill tillbaka. Jag saknar mina galna gympaungar. Saknar adrenalinkicken när man ska åka puder eller ner för baksidan skutan. Saknar inte alla äckliga sthlmare. Saknar friheten. Naturen.
Inte sommaren. Sommaren vill jag ha här, på bästkusten.
Men vinterlandet vill jag ha. Metervis med snö, kyla och underställ.
Jag hoppas jag kommer kunna åka upp minst en gång i vinter.
Göra allt detdär som var frihet dom sista veckorna. bara få må bra.
Åka skidor, umgås, dricka, dansa.
Vi ses där

Måste vi hitta oss själva. en rikting, vart vi är påväg.
Vad längtar vi efter? Vad är det vi vill ha?
Längesen jag skrev någonting. De som läser är i många fall dem mina tankar snurrar kring. det vore ju på ett sätt fusk, eftersom jag inte får titta in i dig. Vad tänker du?
Och vart är du påväg?
Tiden läker, men jag vet du dömer mig.
Efter tre öl är jag en jävla hora som inte får vara nära dig.
Jag försöker vara en bra tjej. Jag hoppas bara jag duger för dig

Jag har gått där förut, känt så förut.
Jag vet det var konstigt för sig som aldrig varit ledsen, som stänger in
varenda jävla känsla i ett svart hår. Men du förstår inte, det är inte en jävel som faktiskt fattar hur jag mår.
Det är illa, men jag tror inte jag förstår själv hur nära kanten jag är.
Hur länge jag gått med ett iskallt andetag brevid mig.

Arbetslös och alla dagarna rullar. Sola bada och vara vid havet.
Hänga med nytt folk, lära sig nya gator och vägar.
Leta jobb. Leta en framtid. Vafan ska jag göra med mitt liv?

Vart ska jag ta vägen då? Ska jag börja på folkis igen nästa år och plugga, då måste jag ha bestämt mig. Vara färdigt med matten o all annan skit.
Blir man aldrig fri tillslut?
vakta din egen rygg. Jag litar inte på någon nu.
jag ska kämpa, jag ska stå så jävla stark.
Inte vara svag nå mer. Så sjukt trött på att alltid vara svag.
Jag ska springa som jag alltid gjort.

Jag ska bli fri tillslut, och jag vet jag kommer gå under

slitna jeans, naken i tshirt när solen lyser in. Du får se mig som ingen annan får. Jag möter din blick fast du vet jag aldrig Möter min egen spegelbild. Allt jag vill. Jag vill vara en dröm. Någon som någon vill ha, nått värdefullt. Nått som man lägger ner tid på. Jag lägger inte ner tid på mitt skal, men Efter allt sveper jag manteln tätare omkring mig. Jag blir hårdare, mer målmedveten trots att jag saknar mål. Jag kan få dig att komma, jag kan få dig dö av längtan. Är jag tom eller orkar jag bara inte känna mer , finnas mer? Jag har dödat nog med liv. Jag kan sluta andas nu, jag har kämpat färdigt, jag kan läggs mig nu. Tröttheten är över mig. Jag är arg. Kort. Kall. Har vi bytt liv? Ryggradslös hade jag krupit tillbaka under min Säng och gömt mig för solen Men jag måste stå stark Vissa måste alltid stå stark. Bär du mig, står du här eller är jag inte värd Kampen? Bestämm dig och låt mig veta